måndag 31 oktober 2011

Tävling 4: Tippa Augustprisvinnaren i skönlitteratur 2011


Det prestigefyllda Augustpriset delas i år ut för tjugotredje gången. Priset är en bronsstatyett samt 100 000 kronor. Prisutdelningen sker vid Augustgalan måndagen den 21 november i Stockholms Konserthus.

Nu ska du tippa vem som vinner Augustpriset i den skönlitterära klassen.

Du föreslår vem som blir vinnare genom att skicka ett mejl till Augustpriset(a)bokiasundsvall.se, (byt ut (a) mot @ när du skickar mejlet, spamskydd, du vet).

Skriv författarens namn i ärenderaden och dina kontaktinfo i mejlet.

Röstar du på rätt vinnare av de sex nedan så blir du vinnare av en signerad bok av pristagaren! Tävlingen avslutas den 20 November kl 24.

Följande sex böcker har nominerats till Årets svenska skönlitterära bok:
Korparna av Tomas Bannerhed
På Undantaget kommer ingen undan sin natur. Vare sig det rör sig om jorden eller genetiken. Det handlar om far och son, om arv och miljö, om fåglar och frihetslängtan. Korparna är en klassisk utvecklingsroman, stadigt rotad i den svenska litteraturtraditionen. Men framförallt är den en roman om naturen i betraktarens            öga. Och genom den unge Klas klara blick får vi se den återfödas i all sin obönhörliga storslagenhet: dödlig och frodig, sällsam och magisk. Tomas Bannerhed plöjer helt nya fåror i ordbruket. Vi kan inte annat än förundras över denna rikedom: från rönnbärens färg till rördrommens flykt.
En m³ jord. Diktcykel av Sören Bondeson
Lager efter lager skärskådas innehållet i en kubikmeter mull som utan tvivel föreställer världen, och vi övertygas om att gråsuggor, kvalster och hoppstjärtar är våra jämlikar, att de speglar de större sammanhang vi lever i, drömmer om och strävar efter. Sören Bondeson har med en m³ jord fångat ett fullfjädrat mikrokosmos. Med imponerande poetisk precision visar han hur avståndet mellan de mikroskopiska iakttagelserna och de stora visionerna är mindre än man tror.
Flod av Carolina Fredriksson
Brofästets betongpelare och biltrafikens brus överskuggar hela världen för barnen Alka och Kappen, ensamma kvarlevor från en kåkstad som nästan helt försvunnit från grusslänten och ur minnet. Med civilisationen avskalad till en sliten husbil blir språket och lekarna byggstenar för en skör ny lycka där en smutsig fender blir en hund och trasiga strandfynd vidunderliga. Carolina Fredrikssons ”Flod” är skildrad helt ur barnens perspektiv. Hon höjer en drabbande aktuell och realistisk skildring av livshotande fattigdom i våra städer till en dystopisk fabel utanför tid och rum: arkaisk, otäck och vacker.
Lacrimosa av Eva-Marie Liffner
Lek med tanken att Almqvists Tintomara hade haft en förebild, måttligt förtjust i porträttet av sig själv. I Eva-Marie Liffners ”Lacrimosa” skriver den könsöverskridande Ros sin hämnd, en i lika delar hätsk och kärleksfull memoar över en självgod och strulig Almqvist. En historisk giftskandal vävs in i berättelsen lika flyhänt som han själv en gång gjorde skotten på maskeradbalen till en del av Drottningens juvelsmycke. Romanen är komplex, motsägelsefull och rolig, både pastisch och hyllning, en galopperande tidsmaskin som blåser liv i det tidiga 1800-talets Stockholm, språk och litteratur.
Välkommen till den här världen: av Amanda Svensson
En oliksidig triangel är inte perfekt, konstaterar författaren till den här romanen, om kärlek, vänskap och en ödesdiger svartsjuka. I ”Välkommen till den här världen:” svingar sig Amanda Svensson suveränt mellan olika språknivåer och skildrar färgsprakande, lekfullt och hektiskt tre unga människor på jakt efter mening i Köpenhamns elektrifierade natt. En nattklubbstragedi, en hela-havet-stormarlek på liv och död. Det är intensivt, det är innovativt och det är alldeles alldeles underbart.
Rekviem för John Cummings av Bengt Ohlsson
En lågmäld roman där författaren med stor inlevelseförmåga berättar om en människa, som i dödens närhet på gott och ont reflekterar över sitt liv alltmedan han i sjukdomen långsamt förlorar sin manlighet men aldrig sin mänskliga värdighet. Bengt Ohlsson pekar med osviklig slagruta ständigt ut våra gemensamma nämnare. I ”Rekviem för John Cummings” porträtterar han en pensionerad amerikansk punkikon med prostatacancer och slår an en ton som genljuder inte bara i punken utan i människan.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------


Anders Larsson, Sundsvall 42, har läst och tyckt till om dessa böcker. Läs hans recensioner nedan.

Tomas Bannerhed: Korparna
För mig som stadsbarn är miljön främmande; huvudpersonen Klas lever på 70-talet i sina tidiga tonår i den småländska glesbygden där familjen, sedan generationer, driver det fattiga småbruket Undantaget.

Det är en bräcklig familj på väg mot undergång. Familjerelationer i sönderfall är inget ovanligt motiv. På scen har vi mött det hos Miller, Albee, Norén och många andra men Bannerhed gör det på sitt eget sätt, men sitt eget tonfall, i sin egen litterära form.

Språket är häpnadsväckande för en debutant. Det är en naturlyrisk prosa med leriga stövlar som driver en sorgligt vacker tungfotad balett. Jordens tyngd, det eviga monotona slitet och enformigheten kontrasteras mot tillvarons sprödhet, de outtalade hoten, rädslorna, drömmarna.

Inte fantastisk, men riktig bra. (Kanske särskilt spännande för fågelskådare; fåglar är Klas stora passion och flyktväg.)

Amanda Svensson: Välkommen till den här världen
Har avslutat en behaglig läshelg med Amanda Svenssons Välkommen till den här världen. Liksom Tomas Bannerhed nominerad till Augustpriset. Liksom Bannerhed ägare av ett förunderligt språk, men av ett helt annat slag; ett annat tempo, en annan melodi, ett annat tema.

Ett ord som kommer naturligt är kontemporär. Många av de som befolkar romanen eftersträvar det för dagens mest aktuella, det mest trendiga, ständigt på jakt; och samtidigt bakom det en tomhet som när Greta frågar sig ”Varför vill jag ha mer när jag vet att jag ändå aldrig får nog.”

Bakom den trendiga ytan finns ändå en skönhet; ”there is a crack in everything / det är så ljuset kommer in”. I (den kanske ouppnåeliga) drömmen om det sköna, det äkta citerar hon Fröding: ”Den drömmen som aldrig besannats, som dröm var den vacker att få, / för den, som ur Eden förbannats, är Eden ett Eden ändå.”

Det är kul ibland och ofta sorgligt, smärtsamt. Men även när texten ropar av hudlös smärta kan det ibland kännas distanserat, som mer teknik än själ, som den där vanliga rädslans ironi som också är så kontemporär. Men den språkliga tekniken är djupt imponerande.

I grunden handlar det om en klassisk kärleksroman, ett triangeldrama, en mycket välgjord snyftare. I en kontext och i en språklig dräkt som i högsta grad är just kontemporär. Så småningom övertygas jag om att texten verkligen har en själ och inte bara en överdådig teknik. Och hela tiden brummar Brontës Wuthering Heights i bakgrunden …

Eva-Marie Liffner: Lacrimosa
Den tredje av de Augustnominerade är avslutad. Eva-Marie Liffner har givit oss Lacrimosa. En vacker titel som baseras på latinets lacrima, tårar, eller i detta fall en tår, en droppformad pärla, ett drottningens juvelsmycke. I centrum finns just Carl Jonas Love Almqvist och särskilt han mytiska och androgyna gestalt Tintomara; eller kanske snarare Liffners huvudperson Ros / Rose / Ross som är Tintomaras fiktiva förebild. Det är en fantastisk konstruktion och romanidé som genomförs i en skimrande 1800-talsinspirerad prosa.

Jag har sett någon säga att detta inte skulle vara en roman, eller romaunt som Almqvist skulle säga, men det är bara trams. Kanske inte en roman med den mest triviala tolkningen av ordet. Snarare en text med en Brechtsk verfremdung som inte kräver att få äta upp läsaren utan erbjuder ett utrymme för mig att reflektera, fylla i, delta i skapandet av berättelsen. Ofta benådat vacker, ofta mungipskittlande lustfylld är det en text att bli förälskad i. Så intelligent. Så lekfullt.

En smula kunskap om 1800-talshistoria och om Almqvists författarskap skadar inte men vem har sagt att allting måste vara färdigtuggat? I ett samskapande mellan text och läsare växer det också fram en gripande roman om kärlek och sexualitet, om svek och hämnd, om intriger och kungamord, om sätt att leva och överleva i det 1800-tal och i det Europa som målas detaljrikt och säkert.

På sätt och vis finns Lacrima i en aktuell trend med komplexa relationer mellan berättelse och berättare (t ex Nesser och Ekman i år), men här blir fiktionen än mer komplex och flerbottnad.

Det är ett krävande projekt som Liffner genomfört, en svår balansgång på spänd lina, och här och var kanske koncentrationen inte är på sin högsta punkt. Det finns några svackor, men det hindrar inte att jag nog, av tre hittills lästa nominerade, goda kandidater alla tre, sätter denna främst.

Carolina Fredriksson: Flod

Om man lägger sig på golvet och tittar på ett bord så ser det annorlunda ut än om man står upp. Att välja olika perspektiv kan vara bra sätt att se världen och livet på andra sätt, att förstå något nytt, att finna något som kanske ingen annan hittat förut. Länge trodde jag att det var romanidén bakom Carolina Fredrikssons Flod, den fjärde av årets Augustnominerade skönlitterära böcker som jag läst. Nu är jag inte säker på att det är en rimlig tolkning.
Men nog är perspektivet ovanligt nog. Huvudpersonerna Alka och Kappen är två barn, övergivet övergivna, som blivit kvar när Kajen, en sorts bosättning för hemlösa under ett brofäste, en gång revs och tömdes av myndigheterna. Det är flickan Alka i de begynnande tonåren och den yngre pojken Kappen som försöker leva och överleva i ett rostigt husbilsvrak vid flodens strand. På andra sidan finns staden, dit bron leder, och där har de aldrig varit. Möjligen är staden Göteborg, floden Göta älv och bron Älvsborgsbron, men de realistiska kopplingarna till plats och tid är bara vagt antydda. Texten kretsar kring barnens samtal, tankar, lekar och drömmar. 
Hennes språk är värt beundran med ord som skickligt svingar från realistiska och ofta obehagliga detaljer till lekfulla fantasier kring husbilens flygande resor jorden runt. Skickligt är det, men för mig blir texten inte riktigt fängslande förrän de avslutande 50 sidorna. Och jag blir inte riktigt klok på vad de är som hon vill berätta; kanske handlar det om hur vi skapar våra liv genom att hela tiden tolka in och konstruera mening i allt det våra sinnen erfar? Jag vet inte.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar